Allergisk mot sin passion
16/2/2015. Så länge jag kan minnas har jag haft ett enormt intresse för djur, men redan som liten fick jag höra att jag aldrig skulle kunna leva tillsammans med dom. Något som fick mitt hjärta att brista. Även om jag visste vad doktorerna hade sagt, att jag skulle undvika all kontakt med djur och att det är en utmaning att leva med djur om man är allergisk mot sin passion, så gjorde jag allt jag kunna för att få komma nära de fyrbenta. Jag umgicks mycket med grannens får, rastade bekantas hundar, hjälpte till på en kennel och jag var ofta med en kompis till hennes stall för att hjälpa till med hästarna. Mina föräldrar hamnade i en svår sits, de såg båda två hur mycket djuren betydde för mig, men de var även tvungna att tänka på vad doktorerna hade sagt.
Efter många år av längtan och en hel del diskussioner med mina föräldrar beslöt dom sig för att jag skulle skaffa mig en hund. Vi kollade runt på olika raser och beslöt oss tillslut för att åka och hälsa på en kennel som födde upp rasen Flatcoated Retriever. Till min stora förvåning kände jag inte alls av hundarna där på samma sätt som jag gjorde med många andra, utan det visade sig att just de här flattarna funkade lite bättre för just min allergi.
Den 18 Augusti 2010 flyttade en liten glädjespridare på fyra ben hem till mig.
Chica, som jag döpte valpen till, kom verkligen in i mitt liv i rätt tidpunkt. Hon var det absolut bästa som kunna ha hänt mitt blyga, förvirrade, 13-åriga jag. Sen den dagen har Chica varit min trygga punkt här i livet och via henne har jag utvecklats så mycket som person. Idag står jag för mig själv och mina åsikter, jag vågar säga vad jag tycker och jag är inte längre rädd för att synas eller höras. Chica hjälpte mig upp på fötter och hon finns även där idag varje gång jag faller.
I samma veva som jag skaffade Chica började jag rida på ridskola, och något år senare, var jag även hästägare. Jag levde min dröm.
När jag började på gymnasiet valde jag hästhållning. Mina första månader på skolan var riktigt jobbiga och jag var väldigt ofta sjuk. Vi sökte upp en doktor och det visade sig att min astma hade förvärrats. Vi tog blodprover som skickades till labb på analys. Inte långt efter fick jag svaret på proverna i brevlådan. Detta visade hur allergisk jag var mot olika saker.
Värdena som står inom parentes på papperet är de man ska ligga mellan för att vara fri från allergi, och som ni ser är mina värden en hel del över detta. Enligt min doktor var dessa resultat skyhöga och han sa rakt ut till mig: "Isabell, om du vill kunna andas själv när du är trettio, då måste du göra något åt din livssituation.". Med andra ord sa doktorn till mig att det var kritiskt att pussla om i sitt liv om man är allergisk mot sin passion.
Det är inte en lätt sak att höra som 15/16-åring, men jag förstod allvaret i det hela. Det kändes som om mitt liv rasade samman. Djuren är ju mitt allt. Jag stod inför ett tufft val, men eftersom vi var väldigt säkra på att det var min allergi mot hästarna som förvärrat min astma blev jag tvungen att lägga av helt med ridningen, hoppa av den linjen jag gick på gymnasiet och hitta ett nytt hem till min älskade Deas.
Detta är något jag ser tillbaka på idag både som något positivt och negativt i mitt liv. Det jag gjorde var något som behövdes och är förmodligen inte ovanligt om man är allergisk mot sin passion. Jag älskade hästarna och jag älskade Deas. Men utan detta steg hade jag aldrig tagit mig dit jag är idag. Det var efter detta som jag verkligen gav mig in helhjärtat i hundvärlden och det har bidrag med så mycket.
Min andra hund, Diwa, hämtade vi hem på påskafton 2013. Även hon är av rasen Flatcoated Retriever. Innan Diwa kom in i mitt liv hade jag en enorm prestationsångest och bara tanken på tävling fick mig att vela vända och springa åt andra hållet. Detta ändrade Diwa på helt. Hon är den hunden som fick mig att inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Hon är den som fick mig att våga ta steget in på tävlingsbanan igen. Hon fick mig att släppa lossoch ha kul! Tävlingen är längre ingen press, utan det är något vi verkligen brinner för. När jag och Diwa går in på banan, så finns det bara vi, allt annat är helt svart. För de 30-40 sekunderna som ett agilitylopp varar, så existerar inget annat i min hjärna, vi har hittat vår egna lilla bubbla, och det är en fantastisk känsla.
Hösten 2013 började jag studera på Forshagaakademin i Värmland – med inriktning hundsport.
För mig innebär detta liv bland annat mediciner varje dag, men så det det ut om man är allergisk mot sin passion. Det innebär ett evigt pusslande för att få ihop vardagen. Jag bär dessutom en större risk än de flesta andra att dra på mig flera allergier då jag dagligen utsätter mig för något min kropp inte tål. Men detta är mitt liv, detta är min passion. Utan hundarna, så vet jag inte vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, och vet ni vad? Jag vill inte veta vem jag skulle vara eller vad jag skulle göra utan hundarna. Detta är vad jag lever för.
Isabell Eriksson är gästbloggare på Allergenius och det här är hennes senaste inlägg. Hela Isabells gästblogg kommer du till genom att klicka här.
