Ett liv utan hund är inget alternativ
17/07/2015. Jag var ute och gick med hundarna sent en kväll här om dagen. Vi rör oss mycket i skogen, hundarna och jag, för trots att jag bor i stan har jag skogen alldeles intill och det är ett måste för mig. Det var en särskilt fin kväll och de sista varma solstrålarna silades ner genom grenarna på gran och tall och ljuset var sådär härligt värmande som det bara är sommartid.
Jag hade jobbat hela dagen och hade helst bara velat stanna i soffan resten av kvällen men som vanligt gav promenaden med hundarna mig ny energi. Då tänkte jag, som så många andra gånger, att hur skulle jag klara mig utan hund?
De bästa grabbarna jag vet!
Jag funderade mycket på vad jag ville skriva om i mitt fjärde blogginlägg. Jag har redan berättat lite om mig och mina djur, om min vardag med allergi och hur det kom sig att jag skaffade min pudel. Men det slog mig till sist att det är precis det här jag vill skriva om. Hur mycket mina hundar betyder för mig och hur omöjligt ett liv utan hund skulle kännas.
Asko vintern 2014
Mitt liv kretsar i regel runt hund. När jag inte är ute med mina egna hundar och promenerar eller tränar så pratar jag om hundar, bloggar om hundar, läser och skriver på forum om hundar eller håller kurser om hundar. Hundarna följer med mig i princip överallt – vill folk träffa mig får man oftast en eller två hundar på köpet. I sommar jobbar jag väldigt mycket och när jag är ledig så försöker jag lägga ner så mycket tid som möjligt på hundarna. Under helgen hade jag några timmar ledigt mitt på dagen en dag och då passade jag på att åka ut i skogen och lägga spår.
För en person som inte har mitt intresse så låter säkerligen allt detta helt galet. Men det är precis såhär jag vill ha det! En riktigt fin sommarkväll för mig innehåller ett träningspass på brukshundklubben med trevligt sällskap, då mår jag så väldigt bra. Sedan har jag andra intressen också, absolut, men jag vill bara försöka beskriva hur stor del hundar spelar in i mitt liv.
Hugo sommaren 2010
Det finns så mycket som jag hade gått miste om ifall jag inte hade haft mitt hundintresse. Många av mina bästa minnen är hundrelaterade på ett eller annat vis. Så sent som i våras åkte jag och en vän närmare 30 mil enkel väg för att tävla med hundarna och det var verkligen en minnesvärd resa. För att inte tala om alla underbara människor som jag lärt känna genom hundintresset, vissa numera väldigt nära vänner.
Asko och jag är och tävlar
Mitt liv vore inte helt utan hund. Det vore inte ens halvt. Har tidigare skrivit hur lyckligt lottad jag är som klarar hundar så bra trots pälsdjursallergi och det är verkligen sant. Det vore en mardröm om min allergi skulle bli sämre så att jag en dag skulle stå där utan att ens tåla mina egna hundar. Det är en av många anledningar till att jag tycker det Medi-Tec gör är så himla bra. Jag önskar verkligen att alla hundälskare skulle få möjlighet att ha hund, trots allergi.
Lyckan är en hund!
Att bli med pudel
03/07/2015. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har hundar som inte fäller någon päls fungerat absolut bäst med min allergi. Därför var det ett viktigt kriterium för mig när jag skulle välja min nästa ras att den inte skulle fälla. Rasen skulle dessutom vara lagom aktiv, jag ville ha en hund som skulle kunna följa med på allt utan att börja klättra på väggarna under perioder utan lika mycket aktivering. Det skulle vara en mångsidig ras med en glad och framåt attityd och ett vänligt och mjukt lynne.
Efter att ha kikat runt på en mängd olika raser verkade pudel vara den ras som stämde in bäst på mina önskemål och ett par år senare så blev det mycket riktigt en pudel för mig. Den enda skillnaden var att jag hade tänkt mig en pudel av mindre modell, jag tyckte det kändes smidigt med en hund i ungefär samma storlek som Hugo. Efter att ha lärt känna ett antal storpudlar blev det dock klart att det var en sådan jag skulle ha och det blev verkligen så rätt det kunde bli. I mina ögon är min Asko i det närmaste perfekt och en helt fantastisk hund att leva med.
En liten Asko följer med till brukshundklubben, sommaren 2013
Pudlarna omnämns väldigt ofta som ”allergivänliga”. Jag vill poängtera att även om det helt klart verkar finnas många hundallergiker som tål just pudlar, kanske av anledningen att de inte fäller, så är det extremt individuellt. Jag känner flera allergiker som inte tål min pudel bättre än någon annan hundras. Själv har jag aldrig känt av någon pudel, även när man är mitt uppe i att klippa hunden och det yr päls överallt och det är jag såklart väldigt glad över.
Asko vintern 2013
När jag skulle skaffa pudel var det flera i min omgivning som reagerade väldigt frågande. Många människors erfarenhet av pudel verkar vara från utställningsringen och det fanns mycket funderingar gällande varför jag tänkte skaffa en pudel när jag ville jobba med min hund. Men pudeln som ras är extremt mångsidig, alla storlekar inräknade, och det är något jag vill trycka på. De flesta pudlar älskar verkligen att arbeta och det är inte alls ovanligt att stöta på pudlar på tävlingsbanorna vare sig det gäller agility, lydnad eller bruks.
Asko på utställning, våren 2014
Pudelfnatt! Asko vintern 2013
Jag älskar verkligen pudeln som ras och den jag har nu kommer garanterat inte bli den sista. Det är så roligt att det finns en sådan extrem variation gällande både storlekar och färger, men gemensamt för samtliga är att det är extremt glada hundar fulla av energi.
Asko sommaren 2015
En vardag med pälsdjursallergi
26/06/2015. Jag anser mig ändå vara lyckligt lottad när det kommer till min pälsdjursallergi. Jag hör nämligen till den kategorin där allergi blivit betydligt bättre med åren och besväras ofta inte mycket av den i vardagen. Mina egna djur tål jag utan några problem alls, hemma händer det aldrig att jag behöver ta några mediciner för allergin.
Hundar fungerar i regel väldigt bra, jag kan känna av allergin ibland beroende på vilken pälstyp de har men oftast får jag inga större reaktioner. Raser som tenderar att lukta rätt mycket hund brukar vara de mest allergiframkallande hos mig, som till exempel schäfrar och vissa retrievers. Raser med väldigt kort päls, som boxer, kan ge mig utslag och jag misstänker att det är för att man kommer så nära deras hud. Raser som inte fäller är det som fungerar allra bäst för mig och det var anledningen till varför jag först började kika på pudel, men det tänker jag berätta mer om i ett kommande blogginlägg.
I min vardag är det alltså hundar som jag oftast kommer i kontakt med och det brukar inte vara några som helst problem, oftast är man utomhus och även om man är inomhus någonstans med hundar brukar det inte vara så väldigt långa stunder. Men det tillkommer annat när man håller på mycket med hundar som kan vara mer problematiskt. Om vintrarna vill man gärna vara inomhus och träna, och på många platser finns det ont om inomhuslokaler. Då är det ridhus som brukar finnas tillgängligt och hästar är jag betydligt mer allergisk mot än hundar. Även flera tävlingar brukar ju hålla till i ridhus. När det gäller hästar måste jag alltid äta allergimedicin för att klara av det, och oftast känner jag av allergin lite i alla fall även om det betydligt bättre än när jag var yngre.
Som hundtokig så blir det naturligtvis så att man umgås en hel del med annat hundfolk. Kruxet är det att hundfolk väldigt ofta har fler djur än bara hundar. Katter är ett exempel, och katter och min allergi går inte särskilt bra ihop. Numera kan jag oftast vara hos bekanta med katt utan att bli allergisk så länge jag inte klappar katterna, men vem kan motstå det? Hundfolk verkar dessutom ofta vara även hästintresserade, och även om de inte själva har häst hemma kan det räcka med hästkläder för att min allergi ska göra sig påmind.
Jag är fruktansvärt glad över att jag tål hundar så bra som jag faktiskt gör. Men det är alltså andra saker i vardagen som spelar in och gör att det inte alltid är helt enkelt att vara hundintresserad med pälsdjursallergi.
Drömmen om en hund
18/06/2015. Mitt namn är Nadja Wänting och jag är en 21 år gammal Umebo med ett brinnande djurintresse. Min lilla flock består i nuläget av två hundar och två guldhamstrar. Mina dagar spenderar jag på universitetet där jag läser till lågstadielärare. Ett år har jag hunnit med att läsa och har tre kvar innan jag är färdig. På fritiden är jag allt som oftast ute och ränner någonstans med hundarna, vare sig det är på långa skogspromenader eller på brukshundklubben.
Jag och min storpudel Asko sommaren 2014.
Jag har varit en riktig djurälskare så länge jag kan minnas. Väggarna i mitt flickrum var tapetserade med bilder på diverse djur, jag ägde en otrolig mängd gosedjur och någon med hund kunde aldrig gå förbi vår gård utan att jag rusade fram och ville klappa hunden och ställa tusen frågor. Lika länge har jag också levt med pälsdjursallergi. Som barn var min allergi absolut värst och det bidrog såklart till vissa begränsningar i vardagen.
Det var svårt för mig att sova över hos vänner med pälsdjur eller besöka släktingar med mycket djur och jag kunde aldrig följa med på cirkus utan att bli allergisk. Men det värsta med min allergi tyckte jag var att jag inte kunde äga en hund. Jag tyckte om väldigt många andra djur också, hästar, hamstrar, kaniner och katter för att bara nämna några, men hundar har alltid varit favoritdjuret.
Till sist, när jag var 13 år gammal, fick jag mitt första pälsdjur. Det var en väldigt efterlängtat liten kanin som fick namnet Nalle. Nalle bodde utomhus och det visade sig inte vara några problem med min allergi. Efter det har jag haft kaniner utan uppehåll i nästan tio år tills jag flyttade till en egen lägenhet. Jag är väldigt förtjust i dessa små djur och jag skulle gärna skaffa fler i framtiden.
Mitt första pälsdjur, dvärgväduren Nalle.
Min lycka var gjord i november 2007 när vi hämtade hem vår Hugo. Hugo är en liten blandrashund mellan diverse raser som inte fäller hår och förhoppningarna var att det skulle gå bra med min allergi. Hundar har varit det djur som jag känt av minst men det var några riktigt jobbiga veckor i början när jag oroade mig för att jag skulle känna av allergin. Men det gick verkligen över förväntan bra och Hugo kunde stanna kvar hos oss. I år blir Hugo 8 år gammal.
Hugo som valp, vintern 2007.
Med Hugo har mitt hundintresse växt något enormt genom åren. Jag gick min första kurs med honom när han var två år gammal på den brukshundklubb där jag idag själv är instruktör. Efter det har det bara fortsatt och jag har hunnit testa på det mesta med honom, allt från freestyle och agility till viltspår.
Efter några år började jag känna att jag ville träna mycket mer än vad Hugo hade ork och motivation till och sommaren 2013 flyttade storpudelvalpen Asko hem till mig. Asko är i första hand en otroligt fin sällskapshund men vi tränar också aktivt både lydnad, bruks och även en del rallylydnad.
Asko som valp, sommaren 2013.
